historiaglimtar.blogg.se

Det är julafton 1914 och längst västfronten börjar det att snöa. Temperaturen har sjunkit och soldaterna drar upp sina kragar och kurar ihop sig i sina uniformer för att hålla kylan ute. Första världskriget, eller Det stora kriget som det först kallades, hade pågått i nästan fem månader och trots att de brittiska soldaterna hade hävdat att det skulle vara hemma igen till jul, låg de nu där i skyttegravarna och huttrade utan någon fred i sikte. Vi befinner oss i Flandern, flera mil av skyttegravar med ett Ingenmansland emellan sig, fullt av stupade soldater och kratrar från explosioner. Många ligger nog och tänker på sina familjer där hemma, hur de inte får komma hem och fira jul med dem. Några julklappar har de i alla fall fått hemifrån, engelsmännen varsitt porträtt av kungaparet och tyskarna tobakspipor från kejsaren. Även litet påfyllning av kläder, tobak och choklad finns med i paketen.

De brittiska soldaterna blir på sin vakt när vaktposterna plötsligt slår larm. Mörkret har just fallit, men på andra sidan lyser nu de tyska skyttegravarna upp. Britterna kisar mot fienden och snart inser de vad det är de ser - lysande julgranar! Tyskarna har skaffat sig granar och pyntat dem med ljus. Snart hör dem hur tyskarna stämmer upp till sång med stor inlevelse och i nattens mörker, under stjärnorna, hörs vackert klingande ”Stille Nacht, heilige Nacht.” Britterna som lyssnat på julmusiken brister ut i förtjusta rop och applåder när de tyska rösterna tystnat och svarar med att själv börja sjunga jullåtar. När de börjar på ”It´s a long way to Tipperary” stämmer även tyskarna in i sången.

Tidigt nästa morgon, på juldagen, hörs inte ett ljud – inga skott avlossas. En soldat kravlar sig upp ur tyskarnas skyttegravar och bekymrar sig inte om risken av att bli träffad av en kula. En skylt hissas upp bakom honom där de på stakig engelska står ”Ni inte slåss, vi inte slåss. God jul!” Nu sticker brittarna upp sina huvuden ovanför gravarna och ser sig omkring. Fler tyskar har vågat lämna sitt skydd och halvvägs möts de, obeväpnade och med framsträckta händer. Sedan tar sig hela högen ur skyttegravarna, som ett vittne senare sade.

Fienderna bjöd varandra på chockad och tobak. Båda sidorna kom överens om att samla ihop sina döda och ge dem en anständig begravning och det hölls faktisk tysk-engelska gudstjänster. En fotbollsmatch hölls, resultatet är oklart, men när en likadan match spelades 2008 vann Tyskland. Under vapenvilan passade man på att göra iordning sina skyttegravar och hjälpa varandra med rakning och klippning. De samtalade med varandra, visade bilder på familj, sjöng jullåtar med samma melodier fast olika texter och det sägs att även skotska säckpipor ska ha dykt upp, samt tyska munspel som fick hjälpa till att skapa musik. De finns några foton bevarade där soldater från de olika sidorna, formellt sett fienderna, står bredvid varandra och ler in mot kameran.

Händelsen skrevs aldrig ned i krigsjournalerna och blev därför inte känd. Så småningom återvände de till kriget igen efter jul och soldater fortsatte att stupa. Men vi fick se ett ögonblick av mänsklighet och många leenden under ett brinnande krig mellan soldater som blivit skickade till fronten. För mig är detta någon slags julmagi, eller ett julmirakel, där sammanhållning segrar. Fiender eller inte, båda sidorna bestod av människor med egna drömmar, hopp, familjer och en önskan om att få fira jul. Så längde det finns liv, finns det hopp.

God Jul önskar HistoriaGlimtar!