Starten på unionsupplösningen
Danmark och Norges historia som union sträcker sig långt tillbaka i tiden och under en period ingick även det svenska kungariket i den (läs Kalmarunionen). Det var kungahus som trasslade in sig med varandra genom äktenskap: danska prinsessor som gifte sig med norska kungar, som i sin tur är söner till svenska regenter, och kungasöner i position att kräva sin rätt till flera olika rikens troner. Det var kanske att hårddra det, därför följer nu en förenklad sammanfattning: drottning Margareta regerade via släktskap över Norge och Danmark, lade sedan till Sverige i vad som skulle till att bli Kalmarunionen som sedan hennes släkting Erik av Pommern regerade över som gemensam kung från och med 1397. Sveriges relation till unionen var komplicerad och avgörande agerande från svensk sida var när Sverige genom Gustav Vasa bröt sig loss ur unionen för gott 1523. Några år senare förlorade Norge sin formella självständighet till Danmark och blev i praktiken något av en dansk provins 1536. Så förblev det fram till ett fredsavtal mellan Danmark och Sverige 1814 då Norge skulle överlämnas till det svenska riket, något norrmännen inte var särskilt glada över och antog istället en egen grundlag den 17 maj (därav nationaldagen). Sverige i sin tur svarade med ett kort krig och sedan var Norge en del av en ny union med Sverige, dock som ett eget kungarike. Så till dagens datum, den 7 juni 1905, då Norge kungjorde början på en unionsupplösning som formellt trädde i kraft efter en norsk folkomröstning i augusti och accepterande av Sverige den 26 oktober samma år.
