historiaglimtar.blogg.se

Historieblogg, Sverige & världen

Joseph Merrick - Elefantmannen

Publicerad 2016-12-10 10:07:27 i 1800-tal, Englands historia,

1862 föddes en pojke i Storbritannien som fick namnet Joseph Merrick. På den tiden var han en alldeles vanlig pojke, men senare i livet skulle han bli känd som Elefantmannen.

Den lilla pojken växte upp i ett mycket fattigt hem och när han var i ungefär tre års ålder började han att få en del missbildningar på kroppen. Modern som älskade honom högt fortsatte att sköta om honom som förr och såg till att han fick gå i skola och lära sig att läsa, skriva och räkna. Förutom Joseph fanns de tre syskon till, men de alla dog i en tidig ålder. Efter några år dog även modern och fadern gifte om sig med en hushållerska. Styvmodern var elak som hånade hans missbildningar och när pojken var femton år lämnade han barndomshemmet. En del påstår att hans far misshandlade honom, andra att styvmodern fick fadern att skicka iväg honom och andra att han flydde själv. I alla fall hamnade han på fattigstugan där han arbetade för mat och husrum. Vid den här tiden hade hans missbildningar blivit allt värre, delar av hans kropp var täckta av beniga och köttiga tumörer. Hans vänster arm blev mycket tunn, medan högerhanden blev enorm. Näsan beskrevs som en stor köttklump och även munnen fick sig en släng som gjorde att det blev svårt för honom att tala och bli förstådd.

Efter några år på fattigstugan fick han arbete på cirkus där hans missbildningar visades upp. Han fick nu namnet Elefantmannen och ibland kunde folk svimma när de fick syn på honom. Han satt inlåst och fick bära huva över huvudet när han transporterades för att inte skrämma folk och han blev ofta trakasserad och hånad av folkmassor. Men han tjänade pengar litet pengar som han lade undan en del av som besparing. En dag fick han träffa en läkare, doktor Frederik Travers, som erbjöd honom att bli undersökt på sjukhuset i London. Många läkare var intresserade och fascinerade av Josephs sjukdom, men han tackade nej eftersom han inte ville känna sig som ett djur.

År 1885 bestämmer sig Storbritannien att förbjuda cirkusar som visar upp skadade människor och plötsligt stod Joseph utan försörjning. Då tog direktören med sig Joseph till Belgien för att prova lyckan där. Men lyckan fanns inte där, showerna gick dåligt och direktören stal Josephs livsbesparingar och drog. Utan pengar, utan kunskaper om språket och förmågan om att kunna göra sig förstådd var han helt ensam i ett främmande land. På något vis lyckades huvudpersonen i historien få tag på en tågbiljett (oklart om det var direktören som kommit tillbaka) och han kom hem till London. På tågstationen blev det kaos och uppståndelse på grund av hans utseende och polisen fick inrycka. Konstaplarna förstod honom inte, men hittade doktor Travers visitkort i hans ficka som han burit runt på i två år. De tog med honom till doktorn som tog emot honom och fixade så att Joseph fick bo på sjukhuset permanent. Han fick en egen liten lägenhet där, de botade hans lunginflammation och doktorn lyckades att lära sig att förstå mannen. Han fick höra historierna om modern och hur mycket han saknade henne och älskade henne. Han blev ompysslad och folk brydde sig om honom. För första gången på länge kände sig Joseph Merrick trygg igen. Enligt vissa källor ska Joseph ha velat gå till de blindas avdelning för att träffa en flicka som inte kunde se honom och istället älska honom för den han var.

En dag fick Joseph träffa prinsessan Alexandra av Wales och prins Edward vid en invigning. De talade aldrig personligen med honom, men visade honom sympati. Vid jul skickade prinsessan honom ett julkort, en tradition hon ska ha fortsatt med, som fick Joseph att brista ut i gråt. Societeten, som ägnade sig mycket åt välgörenhet, fick höra talas om Elefantmannen med de synliga tumörerna och pengarna strömmade in samtidigt som tidningar över hela landet skrev om Joseph. Han fick ibland åka ut till landet och där plockade han vilda blommor som han sedan tog med till storstaden. Han fann nöje i att skriva och skrev en kort självbiografi och poesi.

Den 11 april 1890 fann man Joseph död i sin säng. Han hade inte varit sjuk vid tillfället, så det kom som en chock. Vanligtvis sov han i sittande ställning, men hade den här natten lagt sig på rygg för att sova som alla andra. Rörelsen gjorde att huvudet blev för tungt och han bröt nacken. Joseph Merrick blev 27 år gammal.


På Josephs vänstra ansiktshalva ser man en glimt av hans egentliga utseende.  

Josephs skelett finns bevarat och läkare har genom åren försökt att ta reda på vad det var han led av. De har kommit fram till att det är troligt att han led av Proteus syndrom. Idag finns inte längre hans kvarlevor utställda på Royal London Hospital, han vilar istället i dess källare i frid från samhället. Men det finns ett litet museum med hans personliga tillhörigheter, som går att besöka.

Familjen von Hallwyl

Publicerad 2016-10-07 18:48:00 i 1800-tal, 1900-talet, Museum, Slott & Byggnader, Sveriges historia,

 

Den 1 oktober 1844 föddes Wilhelmina Kempe i Stockholm, som enda barn till en urspurngligen tysk familj som gjort sig en extrem förmögenhet på träindustrin i Sverige. Som enda barn var hon också enda arvtagare till denna enorma pengaskatt.

Genom en gemensam bekant träffar hon på den schweiziske kaptenen Walther von Hallwyl år 1864 och ett år senare den 10 juni 1865 gick bröllopsstapeln av. År 1874 blev Walther svensk medborgare och erkändes med titeln riksgreve (en titel varken hans far eller bror använde) och tog över sin kära svärfaders företag. Walther var en person som tyckte om att vistas i naturen och under sina studier reste han runt i Italien, Storbritannien och Norden. 

Wilhelmina hade länge tyckte om att samla konst och antikviteter och var vid sekelskiftet en av Sveriges största konstsamlare.

År 1893 påbörjades ett bygge av ett hus åt makarna von Hallwyl i Stockholm. Arkitekt Clason fick fria tyglar, kosta vad det kosta ville, och ville egentligen att huset skulle ligga där dagens Dramaten är placerad – men det godkände inte Stockholms stad. Adressen blev Hamngatan 4. Huset hade en gammaldags stil, men var utrustat med bland annat centralvärme, elektrisk hiss och centraldammsugare. 1898 står palatset klart och paret flyttar in. Wilhelmina önskade att huset senare skulle bli ett museum för hennes konstsamlingar och sparade även massor av vardagsföremål inför det. För att säkerställa att det skulle förbli ett museum sänktes det vackra huset till staten, men bor fortfarande kvar i huset till deras död. 1920 skriver fru von Hallwyl i sina anteckningar:

20 December skänkte vi vårt hus med alla inventarier till Svenska Staten”.

År 1866 får Wilhelmina och Walther sitt första barn, en flicka med namnet Ebba. Ett år senare får hon en lillasyster Ellen, 1870 föds en tredje dotter, Elma och 1873 föds Irma. Fyra döttrar, men år 1871 dör lilla Elma, lite mer än ett år gammal, efter att ha råkat få i sig giftig målarfärg.

Ebba von Hallwyl:

Ebba med sin make Wilhelm och tre av deras barn. 

Ebba växte upp med sina syskon på Ericlund i Södermanland och flyttade till sina morföräldrar när hon började i skolan. 1884 tog hon studenten med drömmar om att bli arkitekt, en dröm som aldrig slog in. Året efter, vid 19-års ålder, förlovar hon sig med Wilhelm von Eckerman (1853-1937). Han var en svensk marinofficer och tjänstgjorde i Karlskronas flotta där han och Ebba bodde ett tag efter bröllopet 30 januari 1886. Efter att ha drabbats av sjukdom tog han avsked av flottan och flyttade tillsammans med sin hustru till Södertunagård som de fått som gåva av Ebbas mormor. 1898 blev han kammarherre för kronprinsessan Victoria av Sverige.

Ebba och Wilhelm fick fyra barn. Ebba var med i Fredrika Bremerförbundet och startade år 1911 tillsammans med några andra kvinnor ”Stockholms Moderata Kvinnoförbund”, med syfte att med hjälp av information och utbildning öka kvinnors rättigheter i samhället.

Ebba dog den 16 oktober 1960.

Ellen von Hallwyl:

Precis som sin storasyster gick Ellen på Wallinska flickskolan. Hon gifte sig år 1887 med Henrik de Maré och året efter föddes parets enda barn, Rolf de Maré (som öppnade Svenska Baletten i Paris). Familjen flyttade till Berlin 1897 då Henrik blev svensk militärattaché där. 1904 kom de hem, 1906 skilde paret sig och 1907 gifte Ellen om sig med den svenske John Roosval, en tolv år yngre konsthistoriker vilket blev litet av en skandal i societeten. Ellen hade konstnärliga ambitioner och avled år 1952.

Irma:

Irmas make Wilhelm med dottern Margit. 

Irma tyckte om att resa, vilket hennes familj gjorde mycket när hon var barn. Hon gjorde debut i societeten och vid en bal 1892 träffade hon sin blivande make Wilhelm von Geijer, en svensk löjtnant. De vigdes den 12 juni 1894 och fick Wegeholm slott av Irmas föräldrar. Efter att deras första barn dog tidigt fick de 1907 en dotter och 1911 en son. Irma hade ett stort klädintresse och ägnade mycket tid åt barnen och hemmet. Efter makens död 1930 framgår det i brev att hon saknade honom mycket. Även på äldre dar reste packade hon väskan och reste runt och hon hälsade ofta på släkt och vänner. Hon dog vid åttiosex års ålder år 1959.

 

Den 25 juli 1930 dör Wilhelmina efter att ha råkat ut för flera hjärtattacker och sedan inte återhämtat sig efter ett fall i trappan. Några år innan, 1921, hade maken Walther dött efter en vacklande hälsa. Under deras liv hade Walther varit en av Sveriges rikaste män och han finianserade en expedition till Spetsbergen som utfördes av en geolog vid namn Gerard de Geer år 1900. Han fick därför Hallwylfjellet och Mount Hallwyl uppkallat efter sig. Samma år gör paret von Hallwyl en resa till Egypten med två av döttrarna, Ellen med sin första make och Irma med sin Wilhelm.

 

 1938 öppnade familjen von Hallwyls hus för allmänheten och står än idag öppet för att beskådas, med sina 40 rum.

 

Stort tack till Annika Williams på Hallwylska museet som svarat på mina frågor om familjen!

 

 

 

Svensken som satte Seattle i brand

Publicerad 2016-09-10 18:19:00 i 1800-tal, Amerikas historia, Med svenskar inblandade,

Svensken som satte Seattle i brand

1889 bryter en stor brand ut i den amerikanske staden Seattle. Hela stan brinner ned vilket för alltid kommer att ändra Seattles historia.

 

Den 6 juni 1889 (Sveriges nationaldag) står John Back, en svensk immigrant, och hettar upp lim i en skåpsverkstad i Seattle. Om John vet vi inte jättemycket. Han ska först ha levt i New York innan han drog till Seattle efter att han emigrerade från Sverige 1887. Han ska ha haft kort, tjockt, blont hår och varit 24 år vid branden. Staden han flyttade till i oktober 1888 var känd för sin timmerindustri, med cirka 42 ooo invånare. De hade massor av gamla träd som man sågade ned och sedan skeppade ut i världen. Det var en god industri, där det fanns pengar att tjäna vilket naturligtvis drog dit människor. Eftersom det var en timmerindustri är det inte förvånande att hela stadens byggnader var av trä.

Det var över en öppeneld John hettade upp limmet som skulle användas till att binda ihop möbler, som man gjorde förr. Antagligen rörde han om för hårt, för hinken med lim fattade eld och snart stod hela rummet i lågor efter att ha spritt sig till träflisorna som låg på golvet. John hade försökt släcka elden, men lade nu benen på ryggen tillsammans med sina kollegor och sprang för sitt liv. I staden såg man hur tjock rök spred sig och husen intill verkstaden dök snart också under för lågorna, liksom hela kvarter. Brandmännen skyndade dit och gjorde sitt bästa, men den spred sig för fort och tillslut insåg man att man var tvungen att låta den brinna ut. Seattle var dödsdömt. Morgonen därpå brann det inte längre, men nordväst Amerikas största stad låg i aska.  Men trots det verkar ingen ha omkommit i branden.

Man började söka efter vad som startat branden och sökte efter dem som jobbat i närheten där branden startat och fann snart herr Back som erkände att han ofrivilligt startat branden. John Back fruktade för sitt liv efter att ha erkänt branden och försvann, ingen såg någonsin honom igen. Hinken som han rörde om limmet i står idag på ett museum i Seattle för allmänheten att beskåda.   

Hela Seattle gick ihop för att bygga upp deras stad igen. På bara två år hade 3000 nya byggnader byggts. Med ett krav – absolut inga byggnader av trä.  

 
 
 
Den svenske immigranten John Back.


Om

Min profilbild

Välkommen ombord på mitt historieskepp. Här tar jag med dig på en resa till allt från vikingarnas stugor, medeltida torg, strider under de båda världskrigen, Alfreds Nobels testamente, Vasaskeppet, vi dyker in i historiska garderober, blir vittne till mordet på Gustaf III, Vasas kamp om kronan, är med svenska armén under Stormaktstiden och när de tågade över isen till Danmark. V iträffar på kungar & drottningar, författare, mäktiga familjer och besöker slott, historiska byggnader och mycket, mycket mer. Du kan nå mig på: historiaglimtar@gmail.com

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela