Förlovning- och vigselringen
En förlovningsring, med diamanter eller inte, är ett tecken på att två personer hör ihop och den runda ringen symboliserar evig lycka, en sluten cirkel med varken början eller slut.
Man tror att det här med ringar som trohetsbevis härstammar från det gamla romarriket, där mannen gav kvinnan en ring som bevis på att man ingått ett avtal. Det har många författare från den tiden skrivit ned som bevis. Ringarna kunde vara av allt från järn, metall till guld som började framställas på 100-talet.
I Sverige hade vi ingen förlovningsring från början. Det var vanligt med en fästgåva där till exempel olika smycken kunde ingå, som en ring. Men den hade alltså inte samma betydelse som idag. Här behövdes inga ringar som bevis på trolovning, det räckte gott och väl med att räcka varandra handen. Ett handslag som på fästningen, trolovningen, ägde rum mellan det blivande äkta paret framför vittnen bekräftade det hela. Det höll i sig ett bra tag, tills kristendomen letat sig upp till Norden. Ja, för så var det ju. Kristendomen nådde till Sverige och där är äktenskap ett av de heliga sakramentet, och då finns det naturligtvis några regler att följa. Här krävdes det minsann ett ja och en ringväxling, som tecken på trohet, framför prästen för att kunna kalla sig gift. Nu har vi fått in vigselringen i bilden. Det kan ju tänkas att romarnas tradition om ring levde kvar och gick rakt in i katolska kyrkan som ligger inte allt för långt bort.
Sverige är lite unikt, tillsammans med Norge, Finland, Tyskland, Nederländerna och Brasilien eftersom vi är de enda länderna där både mannen och kvinnan får en ring vid förlovning. Vid bröllopet, då bruden får ytterligare en ring, byter mannens ring status till vigselring istället för förlovning.
När man förlovade sig förr förväntades ett bröllop snarast. Det hör man egentligen på ordet: för-lovning, medan man idag kanske fortsätter att vara endast förlovad livet ut. Men tillbaka till förr. Ägde inget bröllop rum inom ett år efter förlovningen var löftet, enligt tradition, upphävt och kvinnan fick behålla ringen.
Förlovningsringen i Sverige var helt slät förr. Detta på grund av att det var lättare för smeden att justera storleken på ringen utan diamanter och stenar på. Förlovningsringen var ju trots allt bara på provtid, tillskillnad från vigselringen som skulle sitta perfekt hela livet. Men typiskt svenskt är faktiskt att ha släta ringar som både förlovnings- och vigselring. Det var särskilt så under 1800-talet, två stycken släta guldringar, vilket var unikt för Sverige. Jag har själv sett mina förfäders släta guldringar, med namn och datum ingraverade i dem. Det var så det var. Det först på 1930-talet som den så kallade alliansringen, typisk amerikansk med diamanter och stenar på, dök upp i Sverige. Men den slog inte igenom förrän senare. Men än idag så är det, enligt undersökning, vanligast att par i dagens Sverige fortfarande köper ganska enkla och stilrena förlovningsringar och i så fall slår på större med vigselringen.
Men varför är det så att i Sverige bär man förlovningsringen (och vigselringen) på vänster hand? Det har antagligen sina rötter i gamla antiken. Hjärtat sitter ju på vänstersida i kroppen och då trodde man att kärleksvenen gick rakt från hjärtat till vänster ringfinger. Så enkelt var det. På 1600-talet stiftades det i svensk lag att de två ringarna ska sitta på brudens vänstra finger. Att ha just vänster hand har också Finland och Storbritannien. Finland tillhörde ju Sverige under 1600-talet när lagen stiftades, så det kan ju tänkas att de har behållit den traditionen. I andra länder har man höger hand, trohetslöfteshanden, som exempel Norge, Danmark, Tyskland, Ryssland, Polen, vissa delar av Spanien och Lettland, bland annat. Norge tillhörde Danmark ett långt tag, antagligen har Norge behållit Danmarks seder precis som Finland behållit våra.
Det var litet om förlovnings- och vigselringar.
Hur ser era förlovning- och vigselringar ut? Stenar och diamanter, eller släta?
